Kroppens upptäckt: människodissektion och dess kulturella sammanhang i det antika Grekland

Under första halvan av det tredje århundradet f.Kr. blev två greker, Herophilus av Chalcedon och hans yngre samtida Erasistratus av Ceos, de första och sista vetenskapsmännen i antiken som utförde systematiska dissektioner av människokadaver. Med all sannolikhet utförde de också vivisektioner på dömda brottslingar. Deras anatomiska och fysiologiska upptäckter var extraordinära. Det unika i dessa händelser utgör en spännande historisk gåta. Djur hade dissekerats av Aristoteles under det föregående århundradet (och delvis dissekerats av andra greker under tidigare århundraden), och senare dissekerade Galen (andra århundradet e.Kr.) och andra återigen systematiskt ett stort antal djur. Men inga antika vetenskapsmän tycks någonsin ha återupptagit systematisk dissektion av människor. I denna artikel undersöks först de kulturella faktorer – inklusive traditionella grekiska attityder till liket och huden, som också manifesteras i grekiska heliga lagar – som kan ha förhindrat systematisk människodissektion under nästan hela den grekiska antiken, från de försokratiska filosoferna och vetenskapsmännen från det sjätte och femte århundradet f.Kr. till framstående grekiska läkare i det senare romarriket. För det andra analyseras den exceptionella konstellation av kulturella, politiska och sociala omständigheter i det tidiga Alexandria som kan ha uppmuntrat Herophilus att övervinna trycket från kulturella traditioner och inleda systematisk dissektion av människor. Slutligen undersöks möjliga orsaker till det mystiskt plötsliga försvinnandet av systematisk människodissektion från den grekiska vetenskapen efter Erasistratus och Herophilus’ död.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.